its hard to be sad alone...

...mhm, då har den här dagen också gått...lite skum i humöret...visste såklart att det skulle komma ett bakslag...var dum nog att tro att det var det som kom direkt efter spelets slut och som hållit i sej i jämn bana sen dess...nu har det gått tillbaka ett par steg till och det är väl egentligen inte alls konstigt...årets som gått har varit den värsta tiden i mitt liv, klart det kommer sjukt jobbiga stunder och perioder...jag är ingen robot heller...tänk om allt bara kunde vara som förut, jag drömmer som om det aldrig hänt...i drömmarna är allt bra sånär som på borttappade nycklar...vad är det jämnfört med ett att sedan vakna upp och inse att pappa inte finns kvar...jag längtar hem till limmared, längtar till lugnet, längtar efter mamma...och längtar, längtar, saknar, saknar, saknar min pappa...jag har ju så mycket att berätta, så många saker att visa...
idag var den stora dagen...dagen då jag för första gången på evigheter skulle spela olimmat...spela med nytt material och med racket limmat för ett par veckor sen...med konstigt lim...jag önskar att jag kunde säga att det kändes ok...jag trodde inte att skillnaden skulle va så stor, trodde inte att det skulle kännas så oerhört tråkigt att spela, trodde framför allt inte att själva känslan skulle vara helt borta...jag kände verkligen...i n g e n t i n g...såhär vill jag inte att det ska vara att spela pingis...jag vill ju njuta och ha kul...som förut...men, jag hoppas innerligt att det blir bättre med tiden...imorgon blir det nog en bättre dag...fram till dess tänker jag läsa och sortera tankar...löv